För ett par år sedan blev jag på en pub tillstucken en liten bok av författaren själv. Jag läste ganska snart ett par av novellerna och lade den åt sidan, fram tills nu.

Låt mig förklara rubriken. Att Svensson har läst sin Ballard blir förstås uppenbart av den ingående novellen ”Mordet på Olof Palme betraktat som recension av fiktiv kriminalroman”. Med Ballard delar Svensson också en förkärlek för stilblandning och en förkärlek för gränsen mellan teknik och natur, både den mellan tekniken och oss själva, och den mellan tekniken och den vilda naturen.

I en novellsamling kan man göra experiment, som kanske inte alla skulle passa in i en roman. Svensson börjar med en serie stilövningar baserade på tio svenska författare. De introducerar oss både till författarens bredd och till hans subtila humor.

Min personliga favorit är ”Ett svenskt Roswell?”, som beskriver en resa till ett övergivet flygfält i en norrländsk skog.

Det hela avslutas med titelnovellen ”Eld och rörelse”, som med brutal realism beskriver ett befäls upplevelser under ett anfallskrig.

Det här är en förtjusande liten bok, och jag ser fram emot nästa titel från Lennart Svensson.

Vill du köpa den finns information här.

The American Astronaut, Samuel Curtis, spelad av regissören Cory McAbee, kommer från Nevada. Tillsammans med sin samling sångböcker färdas han genom solsystemet i en rustik rymdfarkost.

Asteroidbältet är ett gränsområde, bortom vilket den starke råder. Där finns heller inga kvinnor. De har istället slagit sig ner på Venus där de lever i världsfrånvänd dekadens. Alltmedan han jagas genom denna värld av den excentriske Professor Hess, som händelsevis fyller år just då filmen utspelar sig, försöker Samuel Curtis tjäna en hacka genom noggrant utstuderad byteshandel.

Musikaliska nummer, med countrydoftande rock ’n’ roll-musik, fyller ut filmen. I asteroidbältets bistra kyla, accentuerad av svartvit foto med hög kontrast, verkar en dans och en sång vara det enda sättet att ge uttryck för sin mänsklighet. Ana alltså Professor Hess’ vrede då Samuel Curtis vägrar sjunga för honom på hans födelsedag!

The Fountain är Darren Aronofskys senaste film, och jag såg den igår kväll.

Musiken av Clint Mansell smälter perfekt samman med bildernas melankoliska stämning. Så snart jag sett filmen skaffade jag skivan med filmmusiken och har lyssnat på den gång på gång.

Rachel Weisz, i den ena huvudrollen, påminner mig i sitt framträdande mycket passande om Natalya Bondarchuk som Hari i Solyaris.

The Fountain handlar till en del, liksom Solyaris, om svårigheten i att acceptera en älskads död, men också om svårigheten att acceptera döden själv.

Det är förstås ett uråldrigt tema, med mängder av mytologiskt stoff att bygga på, vilket är exakt vad The Fountain gör, men för mig själv känns det inte så vidare relevant. Jag finner det oftast långt mer besvärligt att komma på anledningar att leva en enda dag till. Då är vetskapen att allt har ett slut snarast en stor tröst.

Som man kan sluta sig till från titeln på den här sidan är jag en beundrare av Stanisław Lem, om än ibland ambivalent. När han själv uttalar sig om sina verk brukar jag tycka att han har en väldigt konstig uppfattning. Det gäller ännu mer när han pratar om Tarkovskys Solyaris.

Han har bland annat antytt att han tyckte att filmen gör för stor affär av kärlekshistorien mellan Kelvin och replikanten av Harey (eller Rheya, som hon i linje med den engelska översättningen kallas av Soderbergh), medan jag ser det som det mest centrala i romanen. Han torde alltså inte uppskatta att Soderbergh gjort en film av bara den delen av berättelsen. Själv anser jag att det är ett bra val om man tänker filmatisera romanen ifråga och göra en film av human längd.

Däremot kan jag tycka att själva Solaris får en alltför undanskymd roll i Soderberghs tappning. Det enda som egentligen framstår som underligt med platsen är människornas ”gäster”. Själva planeten bidrar alltså inte med någonting mer essentiellt än en exotisk miljö synlig genom kabinfönstren.

Jag anser att Soderberghs film är utmärkt, men som tolkning av Lems roman är den av nämnda skäl otillräcklig. De partier i romanen som beskriver forskningen av Solaris och dess underliga naturfenomen bidrar starkt till den känsla av främlingskap som färgar läsningen av den övriga berättelsen.