(Here in Sweden we are not too worried about the separation of Church and state.)

Någon som känner för att genomföra ett praktiskt skämt? Byt ut skylten mot en likadan med något annat citat ur Psaltaren. Kanske de första raderna:

Lycklig är den som inte följer de gudlösa,
inte går syndares väg
eller sitter bland hädare
utan har sin lust i Herrens lag
och läser den dag och natt.

The Atomic Cafe är en dokumentär från 1982 om atombombens historia i USA.

Filmen öppnar med bilder från den första provsprängningen, och en intervju med Paul Tibbets, som var pilot på planet som släppte bomben över Hiroshima.

Den fortsätter med en blandning av intervjuer, bilder från Manhattanprojektet, nyhetsinslag, propagandafilmer, schlagermusik och förstås den klassiska duck-and-cover-filmen.

Ingen berättarröst behövs – arkivbilderna talar för sig själva. Det handlar inte så mycket om att förmedla ett budskap som att återuppleva 50-talets paranoida och antagonistiska tidsanda.

Atombomben var ett av 1900-talets erga megala, så kraftfull att den inte passar in på en mänsklig skala. Som Oppenheimer observerade leder den även på så sätt till transhumaniseringen av den som har makt att använda den.

Symboliken i att atombombsanfallet på Japan tvingade kejsaren att avsvära sig sin gudomlighet har följakligen en symmetri. De som utförde attacken fick samtidigt gudomlig makt med teknikens hjälp.

I The Atomic Cafe får det sin bekräftelse när Eisenhower beskriver det ansvar kontroll över atombomben innebär – den är ju en gåva från Gud.