Jag hoppas att någon i ansvarsposition inser hur olämpligt det är att militären tar sig an att sprida politisk propaganda, och att huvuden kommer att rulla på Försvarsmaktens HR-centrum (sic!).

Idag såg jag hur som helst att det tydligen gå att ha en åsikt utan att först ha tvättat sig i pashtunskt blod, i alla fall om man kan skriva och har en burk sprayfärg.

Jag vet att det finns en och annan i min bekantskapskrets som är aktiva i hälsofrågor, och kanske kan finna texten informativ. Ni andra kan se det som en varning.

Här är Georges artikel. Om ni lämnar kommentarer här är jag säker på att han kommer att läsa dem.

The Atomic Cafe är en dokumentär från 1982 om atombombens historia i USA.

Filmen öppnar med bilder från den första provsprängningen, och en intervju med Paul Tibbets, som var pilot på planet som släppte bomben över Hiroshima.

Den fortsätter med en blandning av intervjuer, bilder från Manhattanprojektet, nyhetsinslag, propagandafilmer, schlagermusik och förstås den klassiska duck-and-cover-filmen.

Ingen berättarröst behövs – arkivbilderna talar för sig själva. Det handlar inte så mycket om att förmedla ett budskap som att återuppleva 50-talets paranoida och antagonistiska tidsanda.

Atombomben var ett av 1900-talets erga megala, så kraftfull att den inte passar in på en mänsklig skala. Som Oppenheimer observerade leder den även på så sätt till transhumaniseringen av den som har makt att använda den.

Symboliken i att atombombsanfallet på Japan tvingade kejsaren att avsvära sig sin gudomlighet har följakligen en symmetri. De som utförde attacken fick samtidigt gudomlig makt med teknikens hjälp.

I The Atomic Cafe får det sin bekräftelse när Eisenhower beskriver det ansvar kontroll över atombomben innebär – den är ju en gåva från Gud.

Maud Olofsson säger att svenska folket röstat för jobb, förändrad välfärd och bättre miljö. Alltså: slaktad arbetsrätt, utsålda sjukhus och vad nu bättre miljö betyder på nyspråk – nyare bilar i stockholmsområdet kanske.

Fredrik Reinfeldt säger att folk röstat på Moderaterna för att de lyssnat på väljarna och vågat förändra sig. De har alltså använt sig av opinionsundersökningar och fokusgrupper för att positionera sig optimalt inför valet. Jag tror det brukade kallas populism.

Själv gick jag i rent självförsvar och röstade på Vänsterpartiet. Jag hittade några pålitliga namn att kryssa för, så jag kände mig inte som en total sell-out.

Att rösta på Vänster- eller Miljöpartiet ser inte ut att hjälpa ett iota. Vänsterpartiet är ju beredda att handla med vad som helst mot illusionen av lite inflytande, och Miljöpartiet skulle låta polisen avlyssna Birger Schlaugs mormor om de fick stänga några kärnkraftverk eller höja en miljöskatt.

Kvar står Piratpartiet. Man kan väl vara någorlunda säkra på att de inte kommer att tumma på den personliga integriteten. Men de är verkligen hemskt oprövade. Jag vet ingenting om deras partiledare förutom några underliga rykten av personlig natur. Liksom så många andra nya småpartier verkar deras interndemokrati också lämna mycket att önska. Det är alltså svårt att veta i vilken grad de verkligen kommer att förbli ett enfrågeparti, och om de kommer att vara beredda att handla med orelaterade frågor för att få igenom sina krav.

Det blir nog till slut att jag stannar hemma den här gången också.

Jag ser att de redan lagt av det nyförvärvade tillägget ”liberalerna” från partinamnet i sin propaganda – på inrådan från någon PR-byrå får man anta. Kvar står ett ”Folkparti” med bruna åsikter om övervakning, lydnad och disciplinering, dolda under betryggande bebisblått. Det ger inget vackert intryck.

Hur som helst verkar det som att kampanjen sparkat bakut. Affischerna är lite för lätta att parodiera, som man kan se exempel på i både Dahnielsons inlägg och bland kommentarerna på Resumé.