När man tittar på min statistik kan man se att de författare som ligger bakom min boksamling till 89,24 % är män. (En snabb genomräkning av de författare vars kön inte finns i databasen visar att förhållandet är ungefär detsamma bland dem.)

Nu kan man förstås se här att 48,09 % av de författare som finns representerade i min samling är döda. Är förhållandet bättre bland nu levande författare? Jag får vänta tills LibraryThing lanserar en mem-sida för att kolla det.

Under tiden kan du se statistiken för din samling här, om du katalogiserat dina böcker på LibraryThing.

För ett par år sedan blev jag på en pub tillstucken en liten bok av författaren själv. Jag läste ganska snart ett par av novellerna och lade den åt sidan, fram tills nu.

Låt mig förklara rubriken. Att Svensson har läst sin Ballard blir förstås uppenbart av den ingående novellen ”Mordet på Olof Palme betraktat som recension av fiktiv kriminalroman”. Med Ballard delar Svensson också en förkärlek för stilblandning och en förkärlek för gränsen mellan teknik och natur, både den mellan tekniken och oss själva, och den mellan tekniken och den vilda naturen.

I en novellsamling kan man göra experiment, som kanske inte alla skulle passa in i en roman. Svensson börjar med en serie stilövningar baserade på tio svenska författare. De introducerar oss både till författarens bredd och till hans subtila humor.

Min personliga favorit är ”Ett svenskt Roswell?”, som beskriver en resa till ett övergivet flygfält i en norrländsk skog.

Det hela avslutas med titelnovellen ”Eld och rörelse”, som med brutal realism beskriver ett befäls upplevelser under ett anfallskrig.

Det här är en förtjusande liten bok, och jag ser fram emot nästa titel från Lennart Svensson.

Vill du köpa den finns information här.

SF kan vid det här laget sägas ha överlevt två generationer, men allt gott måste ha ett slut. Så varför inte spekulera om hur SF kommer att se ut i en historisk tillbakablick om 100–200 år?

För att fortsätta jämförelsen med romantiken tycker jag att man tryggt kan säga att de flesta av invånarna av framtiden främst kommer att känna till några framstående exempel på författare och verk ur genren. De kommer inte nödvändigtvis att vara de mest lästa idag. Vilka verk som överlever bestäms av en blandning av kvalitet, förmåga att illustrera vår tidsanda, och slumpen.

Det är alltså inte nödvändigtvis så att våra efterlevande kommer att känna till ”the big three”, men det är samtidigt inte uteslutet. Philip K. Dick vurmas det redan om i vissa litteraturvetenskapliga kretsar, och hans verk har på sätt och vis ramat in den postmoderna tidsandan, i synnerhet via filmatiseringar.

Den är på sätt och vis en utopi med samma premiss som teveserien The West Wing. Vad skulle kunna hända om en god man blev världens mäktigaste man, president av USA?

En smula naivt är det förstås, men det sätter fingret på problemet. Det är inte möjligheter som saknas, utan vilja.

Att läsa den är lite som att följa en såpopera av värsta sort. Den lilla skaran huvudpersoner springer in i varandra hela tiden, och en av dem har en fetisch för atletiska kvinnor som ger tillfälle att då och då göra utsvävningar om hans observationer av attraktiva vältränade vader eller vad det nu kan vara.

Texten är också rikligt kryddad med tänkvärda citat, huvudsakligen från Emerson och Thoreau, men också det här citatet från Epiktetos Handbok, som jag nyligen också läst i samband med en filosofikurs:

När du vill företa dig någonting, gör då klart för dig vad det du ger dig in på är till sin natur.

Om du till exempel tänker ta dig ett bad, påminn dig då i förväg hur det går till i ett badhus: folk stänker ner varann, knuffas, grälar och stjäl från varann. Du kan förverkliga din avsikt tryggare om du säger till dig själv: ”Jag ska ta ett bad nu och samtidigt bevara min naturenliga jämvikt.” Så ska du göra före allt du företar dig. Om någonting då stör dig när du badar, har du tanken aktuell att ”jag tänkte ju inte bara bada utan samtidigt också bevara min naturgivna balans, och det kan jag ju inte om jag blir retad av det som nu sker.”

– Epiktetos, Encheiridion, IV

Jag känner mig just nu dock väldigt fjärran från Epiktetos inre lugn och Robinsons romankaraktärers hyperproduktivitet. Jag tror jag ska läsa vidare nu och se om de har något att säga om det också. Jag hoppas mest på Epiktetos just nu.

FSF-grundaren Richard M. Stallman från FSF förklarar hur Rowlings tar till rent absurda juridiska medel för att hindra människor att läsa dem före det heliga publiceringsdatumet. ”Det är ingen mänsklig rättighet att läsa”, argumenterar en av deras jurister.

Jag tänkte inte skriva så mycket mer om det, men däremot ge ett par förslag på mer uppbygglig litteratur att ge till sina brorsöner och kusinbarn.

Till att börja med har vi The Books of Magic, en grafisk roman av Neil Gaiman med flera om den unge magikern Timothy Hunter. Tittar man på omslaget verkar det väldigt mycket som en föregångare till Harry Potter. Faktum är att Tim till och med tycks ha testamenterat sina glasögon till Harry. Han är dock en betydligt mer komplex person. I delar av serien är det svårt att säga om han är hjälten eller skurken i dramat.

Jag tänker också nämna Philip Pullmans Trilogin om den mörka materien som inleds med Det förtrollade urverket. Trilogin är en uppväxtroman om en ung flicka, samtidigt som det är fantasy på episk nivå.

En del kritiker har kallat den för anti-religiös indoktrinering. Det har jag svårt att smälta. Istället skulle jag se den som en hyllning till den fria viljan och ifrågasättandet av auktoriteter; en viktig lektion som ungdomsfantasy sällan anstränger sig för att lära ut.

Jag brukar anse att den bästa konsten är den som är självreflekterande och medveten om sig själv, och att SF-genren är ett gott exempel på det.

Det som kanske mest av allt drar mig till att läsa SF är utbytet av idéer mellan verk i genren. Man återanvänder, utvecklar och kommenterar idéer från tidigare verk. De idédrivna berättelserna och inspirationen från den verkliga vetenskapen har sin del i det. Här skiljer sig SF från litteraturens alltför historielösa huvudfåra.

Jag tror att en förutsättning för den här gynnsamma situationen är just att genren är begränsad i omfång, att författarna har täta kontakter med sina läsare, och att läsarna i gemen har god kännedom om genrens historia och tankegångar. SF-fans brukar ofta framhålla att fandom är aktivt i den litterära produktionen – dels som utgivare och i prisutdelningskommittéer, dels genom att släppa ut en jämn ström av SF-författare från sina led. Det som kan te sig som fandoms ”inkrökthet” i själva verket är en del av det som gör genren möjlig.

Jag tror alltså att Åka i princip har rätt i att de som är aktiva i fandom helt enkelt är de som har tillräckligt stort intresse för SF-litteraturen – med tillägget att detta faktum är en av grundstenarna genren står på.

Som man kan sluta sig till från titeln på den här sidan är jag en beundrare av Stanisław Lem, om än ibland ambivalent. När han själv uttalar sig om sina verk brukar jag tycka att han har en väldigt konstig uppfattning. Det gäller ännu mer när han pratar om Tarkovskys Solyaris.

Han har bland annat antytt att han tyckte att filmen gör för stor affär av kärlekshistorien mellan Kelvin och replikanten av Harey (eller Rheya, som hon i linje med den engelska översättningen kallas av Soderbergh), medan jag ser det som det mest centrala i romanen. Han torde alltså inte uppskatta att Soderbergh gjort en film av bara den delen av berättelsen. Själv anser jag att det är ett bra val om man tänker filmatisera romanen ifråga och göra en film av human längd.

Däremot kan jag tycka att själva Solaris får en alltför undanskymd roll i Soderberghs tappning. Det enda som egentligen framstår som underligt med platsen är människornas ”gäster”. Själva planeten bidrar alltså inte med någonting mer essentiellt än en exotisk miljö synlig genom kabinfönstren.

Jag anser att Soderberghs film är utmärkt, men som tolkning av Lems roman är den av nämnda skäl otillräcklig. De partier i romanen som beskriver forskningen av Solaris och dess underliga naturfenomen bidrar starkt till den känsla av främlingskap som färgar läsningen av den övriga berättelsen.