The American Astronaut, Samuel Curtis, spelad av regissören Cory McAbee, kommer från Nevada. Tillsammans med sin samling sångböcker färdas han genom solsystemet i en rustik rymdfarkost.

Asteroidbältet är ett gränsområde, bortom vilket den starke råder. Där finns heller inga kvinnor. De har istället slagit sig ner på Venus där de lever i världsfrånvänd dekadens. Alltmedan han jagas genom denna värld av den excentriske Professor Hess, som händelsevis fyller år just då filmen utspelar sig, försöker Samuel Curtis tjäna en hacka genom noggrant utstuderad byteshandel.

Musikaliska nummer, med countrydoftande rock ’n’ roll-musik, fyller ut filmen. I asteroidbältets bistra kyla, accentuerad av svartvit foto med hög kontrast, verkar en dans och en sång vara det enda sättet att ge uttryck för sin mänsklighet. Ana alltså Professor Hess’ vrede då Samuel Curtis vägrar sjunga för honom på hans födelsedag!

Till en början påminner mig Bug om Richard Linklaters Tape. De använder båda en liten grupp skådespelare och utspelar sig båda huvudsakligen i ett enda rum, i båda fallen ett rum på ett väghotell.

Tematiskt behandlar filmen paranoia – den har jämförts med verk av Burroughs eller Cronenberg, eller allra helst Cronenberg som tolkar Burroughs.

Det är närmast en kliché att hylla en skräckfilm genom att säga att den inte bara är en förevändning för några läskiga scener med ett generiskt filmmonster, utan att den har ett viktigt budskap. Jag tänker ändå säga att Bug utmärker sig genom att ta skildra den känsla av instängdhet och normalisering av de märkligaste personlighetsdrag som utmärker alla parförhållanden.

Jag säger att det är en skräckfilm, trots att andra kritiker påstått att den inte passar in i genren. Uppfattningen att den inte gör det bygger på idén att skräck måste bygga på en konflikt med ett yttre monster. I den här filmen ser man inte ens monstren, om vi ska kalla ohyran för det. Om de är verkliga eller illusoriska lämnas helt upp till betraktaren. Det här är vad vi med Ann Radcliffes ord kan kalla för terror snarare än horror, alltså skräck som ”expanderar själen, och uppväcker våra sinnen”.