Den är på sätt och vis en utopi med samma premiss som teveserien The West Wing. Vad skulle kunna hända om en god man blev världens mäktigaste man, president av USA?

En smula naivt är det förstås, men det sätter fingret på problemet. Det är inte möjligheter som saknas, utan vilja.

Att läsa den är lite som att följa en såpopera av värsta sort. Den lilla skaran huvudpersoner springer in i varandra hela tiden, och en av dem har en fetisch för atletiska kvinnor som ger tillfälle att då och då göra utsvävningar om hans observationer av attraktiva vältränade vader eller vad det nu kan vara.

Texten är också rikligt kryddad med tänkvärda citat, huvudsakligen från Emerson och Thoreau, men också det här citatet från Epiktetos Handbok, som jag nyligen också läst i samband med en filosofikurs:

När du vill företa dig någonting, gör då klart för dig vad det du ger dig in på är till sin natur.

Om du till exempel tänker ta dig ett bad, påminn dig då i förväg hur det går till i ett badhus: folk stänker ner varann, knuffas, grälar och stjäl från varann. Du kan förverkliga din avsikt tryggare om du säger till dig själv: ”Jag ska ta ett bad nu och samtidigt bevara min naturenliga jämvikt.” Så ska du göra före allt du företar dig. Om någonting då stör dig när du badar, har du tanken aktuell att ”jag tänkte ju inte bara bada utan samtidigt också bevara min naturgivna balans, och det kan jag ju inte om jag blir retad av det som nu sker.”

– Epiktetos, Encheiridion, IV

Jag känner mig just nu dock väldigt fjärran från Epiktetos inre lugn och Robinsons romankaraktärers hyperproduktivitet. Jag tror jag ska läsa vidare nu och se om de har något att säga om det också. Jag hoppas mest på Epiktetos just nu.