Har ni märkt något ovanligt med min blogg? Jo, den är inte satt i typsnittet Helvetica (eller något av de underlägsna alternativ vissa moderna operativsystem erbjuder).

[Sedan jag bytte tema är detta inte helt sant. — Björn]

När Helvetica firade 50-årsjubileum för ett par år sedan producerades denna dokumentär. Bland de många designers som blir intervjuade får man se såväl hängivna användare av Helvetica som de som vägrar att använda det.

Beundrarna betonar typsnittets elegans och mångsidighet, medan kritikerna främst är de som förknippar Helvetica med en enformig och kommersialiserad företagsdesign.

De som främst behöver se filmen är kanske de som aldrig tänker på den typografi som ständigt omger oss, men den är förstås underhållande även för oss som är intresserade av typsättning.

Flatland: A Romance of Many Dimensions är en kortroman från 1884 av Edwin A. Abbott. Den är en intressant science fiction-roman, som utspelar sig i en tvådimensionell värld. Samtidigt är den en satir riktade mot det viktorianska klassamhället.

Ladd Ehlinger Jr. har regisserat en animerad film som transponerar denna satir till dagens amerika, medan den övergripande handlingen är densamma. Huvudpersonen upplever först i en dröm en endimensionell värld, och får sedan besöka en tredimensionell värld. Tillbaka i Flatland finner han det omöjligt att övertyga någon om det han sett.

Förutom att själva animeringen ger filmen en mycket distinkt stil används textskyltar av stumfilmstyp. Helhetsintrycket är en mycket distinkt berättarton.

This Film Is Not Yet Rated är en dokumentär om byråkratin bakom det amerikanska systemet för att klassificera filmer som olämpliga för vissa åldersgrupper.

Den grupp av personer som fattar beslut om dessa klassificeringar visar sig vara mycket hemlighetsfulla, men filmarna gör sitt bästa för att ta reda så mycket de kan om processen. Det visar sig att systemet inte bara är motiverat av konservativ moralpanik, utan även är ett fördolt medel för att missgynna filmproducenter utanför de stora filmbolagen.

Dessutom får man se intervjuer med ett antal välkända filmskapare som talar om sina erfarenheter av att få sina verk inspekterade.

Om man undrar varför amerikansk film, även den oberoende, är så likriktad, bidrar den här dokumentären med en pusselbit till förklaringen.

The American Astronaut, Samuel Curtis, spelad av regissören Cory McAbee, kommer från Nevada. Tillsammans med sin samling sångböcker färdas han genom solsystemet i en rustik rymdfarkost.

Asteroidbältet är ett gränsområde, bortom vilket den starke råder. Där finns heller inga kvinnor. De har istället slagit sig ner på Venus där de lever i världsfrånvänd dekadens. Alltmedan han jagas genom denna värld av den excentriske Professor Hess, som händelsevis fyller år just då filmen utspelar sig, försöker Samuel Curtis tjäna en hacka genom noggrant utstuderad byteshandel.

Musikaliska nummer, med countrydoftande rock ’n’ roll-musik, fyller ut filmen. I asteroidbältets bistra kyla, accentuerad av svartvit foto med hög kontrast, verkar en dans och en sång vara det enda sättet att ge uttryck för sin mänsklighet. Ana alltså Professor Hess’ vrede då Samuel Curtis vägrar sjunga för honom på hans födelsedag!

The Atomic Cafe är en dokumentär från 1982 om atombombens historia i USA.

Filmen öppnar med bilder från den första provsprängningen, och en intervju med Paul Tibbets, som var pilot på planet som släppte bomben över Hiroshima.

Den fortsätter med en blandning av intervjuer, bilder från Manhattanprojektet, nyhetsinslag, propagandafilmer, schlagermusik och förstås den klassiska duck-and-cover-filmen.

Ingen berättarröst behövs – arkivbilderna talar för sig själva. Det handlar inte så mycket om att förmedla ett budskap som att återuppleva 50-talets paranoida och antagonistiska tidsanda.

Atombomben var ett av 1900-talets erga megala, så kraftfull att den inte passar in på en mänsklig skala. Som Oppenheimer observerade leder den även på så sätt till transhumaniseringen av den som har makt att använda den.

Symboliken i att atombombsanfallet på Japan tvingade kejsaren att avsvära sig sin gudomlighet har följakligen en symmetri. De som utförde attacken fick samtidigt gudomlig makt med teknikens hjälp.

I The Atomic Cafe får det sin bekräftelse när Eisenhower beskriver det ansvar kontroll över atombomben innebär – den är ju en gåva från Gud.

Till en början påminner mig Bug om Richard Linklaters Tape. De använder båda en liten grupp skådespelare och utspelar sig båda huvudsakligen i ett enda rum, i båda fallen ett rum på ett väghotell.

Tematiskt behandlar filmen paranoia – den har jämförts med verk av Burroughs eller Cronenberg, eller allra helst Cronenberg som tolkar Burroughs.

Det är närmast en kliché att hylla en skräckfilm genom att säga att den inte bara är en förevändning för några läskiga scener med ett generiskt filmmonster, utan att den har ett viktigt budskap. Jag tänker ändå säga att Bug utmärker sig genom att ta skildra den känsla av instängdhet och normalisering av de märkligaste personlighetsdrag som utmärker alla parförhållanden.

Jag säger att det är en skräckfilm, trots att andra kritiker påstått att den inte passar in i genren. Uppfattningen att den inte gör det bygger på idén att skräck måste bygga på en konflikt med ett yttre monster. I den här filmen ser man inte ens monstren, om vi ska kalla ohyran för det. Om de är verkliga eller illusoriska lämnas helt upp till betraktaren. Det här är vad vi med Ann Radcliffes ord kan kalla för terror snarare än horror, alltså skräck som ”expanderar själen, och uppväcker våra sinnen”.

Nackdelen med att bo i ett stort universum är det mestadels är fyllt av tomhet, skräp, och själlös ondska.

Fördelen är att vad än man kan komma att tänka på, har någon redan gjort. Till och med saker att bli förvånad över. Exempelvis upptäckte jag idag att det finns en filmatisering av The Final Programme.

Samtidigt som den nya vågen inom science fiction skapade inspirationen till den kommande cyberpunkrörelsen, var någon framsynt nog att göra en film om Jerry Cornelius, den första cyberpunkhjälten.

The Fountain är Darren Aronofskys senaste film, och jag såg den igår kväll.

Musiken av Clint Mansell smälter perfekt samman med bildernas melankoliska stämning. Så snart jag sett filmen skaffade jag skivan med filmmusiken och har lyssnat på den gång på gång.

Rachel Weisz, i den ena huvudrollen, påminner mig i sitt framträdande mycket passande om Natalya Bondarchuk som Hari i Solyaris.

The Fountain handlar till en del, liksom Solyaris, om svårigheten i att acceptera en älskads död, men också om svårigheten att acceptera döden själv.

Det är förstås ett uråldrigt tema, med mängder av mytologiskt stoff att bygga på, vilket är exakt vad The Fountain gör, men för mig själv känns det inte så vidare relevant. Jag finner det oftast långt mer besvärligt att komma på anledningar att leva en enda dag till. Då är vetskapen att allt har ett slut snarast en stor tröst.

Som man kan sluta sig till från titeln på den här sidan är jag en beundrare av Stanisław Lem, om än ibland ambivalent. När han själv uttalar sig om sina verk brukar jag tycka att han har en väldigt konstig uppfattning. Det gäller ännu mer när han pratar om Tarkovskys Solyaris.

Han har bland annat antytt att han tyckte att filmen gör för stor affär av kärlekshistorien mellan Kelvin och replikanten av Harey (eller Rheya, som hon i linje med den engelska översättningen kallas av Soderbergh), medan jag ser det som det mest centrala i romanen. Han torde alltså inte uppskatta att Soderbergh gjort en film av bara den delen av berättelsen. Själv anser jag att det är ett bra val om man tänker filmatisera romanen ifråga och göra en film av human längd.

Däremot kan jag tycka att själva Solaris får en alltför undanskymd roll i Soderberghs tappning. Det enda som egentligen framstår som underligt med platsen är människornas ”gäster”. Själva planeten bidrar alltså inte med någonting mer essentiellt än en exotisk miljö synlig genom kabinfönstren.

Jag anser att Soderberghs film är utmärkt, men som tolkning av Lems roman är den av nämnda skäl otillräcklig. De partier i romanen som beskriver forskningen av Solaris och dess underliga naturfenomen bidrar starkt till den känsla av främlingskap som färgar läsningen av den övriga berättelsen.