Jag brukar anse att den bästa konsten är den som är självreflekterande och medveten om sig själv, och att SF-genren är ett gott exempel på det.

Det som kanske mest av allt drar mig till att läsa SF är utbytet av idéer mellan verk i genren. Man återanvänder, utvecklar och kommenterar idéer från tidigare verk. De idédrivna berättelserna och inspirationen från den verkliga vetenskapen har sin del i det. Här skiljer sig SF från litteraturens alltför historielösa huvudfåra.

Jag tror att en förutsättning för den här gynnsamma situationen är just att genren är begränsad i omfång, att författarna har täta kontakter med sina läsare, och att läsarna i gemen har god kännedom om genrens historia och tankegångar. SF-fans brukar ofta framhålla att fandom är aktivt i den litterära produktionen – dels som utgivare och i prisutdelningskommittéer, dels genom att släppa ut en jämn ström av SF-författare från sina led. Det som kan te sig som fandoms ”inkrökthet” i själva verket är en del av det som gör genren möjlig.

Jag tror alltså att Åka i princip har rätt i att de som är aktiva i fandom helt enkelt är de som har tillräckligt stort intresse för SF-litteraturen – med tillägget att detta faktum är en av grundstenarna genren står på.