Till en början påminner mig Bug om Richard Linklaters Tape. De använder båda en liten grupp skådespelare och utspelar sig båda huvudsakligen i ett enda rum, i båda fallen ett rum på ett väghotell.
Tematiskt behandlar filmen paranoia – den har jämförts med verk av Burroughs eller Cronenberg, eller allra helst Cronenberg som tolkar Burroughs.
Det är närmast en kliché att hylla en skräckfilm genom att säga att den inte bara är en förevändning för några läskiga scener med ett generiskt filmmonster, utan att den har ett viktigt budskap. Jag tänker ändå säga att Bug utmärker sig genom att ta skildra den känsla av instängdhet och normalisering av de märkligaste personlighetsdrag som utmärker alla parförhållanden.
Jag säger att det är en skräckfilm, trots att andra kritiker påstått att den inte passar in i genren. Uppfattningen att den inte gör det bygger på idén att skräck måste bygga på en konflikt med ett yttre monster. I den här filmen ser man inte ens monstren, om vi ska kalla ohyran för det. Om de är verkliga eller illusoriska lämnas helt upp till betraktaren. Det här är vad vi med Ann Radcliffes ord kan kalla för terror snarare än horror, alltså skräck som ”expanderar själen, och uppväcker våra sinnen”.