The Fountain är Darren Aronofskys senaste film, och jag såg den igår kväll.
Musiken av Clint Mansell smälter perfekt samman med bildernas melankoliska stämning. Så snart jag sett filmen skaffade jag skivan med filmmusiken och har lyssnat på den gång på gång.
Rachel Weisz, i den ena huvudrollen, påminner mig i sitt framträdande mycket passande om Natalya Bondarchuk som Hari i Solyaris.
The Fountain handlar till en del, liksom Solyaris, om svårigheten i att acceptera en älskads död, men också om svårigheten att acceptera döden själv.
Det är förstås ett uråldrigt tema, med mängder av mytologiskt stoff att bygga på, vilket är exakt vad The Fountain gör, men för mig själv känns det inte så vidare relevant. Jag finner det oftast långt mer besvärligt att komma på anledningar att leva en enda dag till. Då är vetskapen att allt har ett slut snarast en stor tröst.