Jag såg till slut Steven Soderberghs Solaris härom kvällen.
Som man kan sluta sig till från titeln på den här sidan är jag en beundrare av Stanisław Lem, om än ibland ambivalent. När han själv uttalar sig om sina verk brukar jag tycka att han har en väldigt konstig uppfattning. Det gäller ännu mer när han pratar om Tarkovskys Solyaris.
Han har bland annat antytt att han tyckte att filmen gör för stor affär av kärlekshistorien mellan Kelvin och replikanten av Harey (eller Rheya, som hon i linje med den engelska översättningen kallas av Soderbergh), medan jag ser det som det mest centrala i romanen. Han torde alltså inte uppskatta att Soderbergh gjort en film av bara den delen av berättelsen. Själv anser jag att det är ett bra val om man tänker filmatisera romanen ifråga och göra en film av human längd.
Däremot kan jag tycka att själva Solaris får en alltför undanskymd roll i Soderberghs tappning. Det enda som egentligen framstår som underligt med platsen är människornas ”gäster”. Själva planeten bidrar alltså inte med någonting mer essentiellt än en exotisk miljö synlig genom kabinfönstren.
Jag anser att Soderberghs film är utmärkt, men som tolkning av Lems roman är den av nämnda skäl otillräcklig. De partier i romanen som beskriver forskningen av Solaris och dess underliga naturfenomen bidrar starkt till den känsla av främlingskap som färgar läsningen av den övriga berättelsen.